Jag hade börjat en ny tjänst som jag tyckte kändes väldigt spännande. Det var en ihopplockad ny tjänst med lite olika arbetsuppgifter och jag vet att vi redan ifrån början funderade om det skulle bli bra.
Jag trodde och försäkrade att det inte skulle vara några problem. Jag såg bara fördelar i att göra en massa olika saker. Pefekt ju, blir aldrig långtråkigt och jag älskar att ha fullt upp. Är bra under stress. Gillar att ta snabba beslut. Har ett högt tempo. Går igång på det. Dumt.
Jag ångade på, Genomförde en massa förändringar/förbättringar. Vi hade nytt datasystem och omorganisation i verksamheten. Svåra beslut, tuffa samtal, uppsägningar av personal mm.
Min roll innebar att jag ingick i 2 olika arbetsgrupper samt att jag hade personalansvar över en avdelning.
Det var roligt men tufft.
Tiden gick och jag började känna att jag hela tiden låg efter. Jag hann inte med allt som stod på min lista. Det började alltid brinna i något hörn som gjorde att jag fick rycka ut och lägga allt annat åt sidan. Jag jobbade snabbare, måste bli effektivare, "planera min tid" fick jag höra.
Jag planerade. Gjorde långa listor. Bokade in planeringstid i kalendern. Bokade upp en tid när jag skulle boka upp min planeringstid i kalendern men det brann alltid i något hörn. Jag kände att det här fixar jag inte och sa bestämt ifrån när det smög sig på en massa andra uppgifter som kanske borde ingå i min roll? Gav kalla handen -"Hinner inte!"
Sen satt jag där med dessa uppgifter ändå. Hm.
Började tänka att bara jag jobbar ikapp så blir det bra. Satt hemma efter arbetstid och betade av. Hoppade över lunchen. "Det är säkert för att jag inte är van eller för att jag inte kan som det tar lite längre tid."
Jobbade, jobbade.
Min familj var förstående och lät mig jobba. Jag slutade med allt annat. Träning, långa promenader med hunden, läxläsning med sonen mm. Lade ner allt socialt, inga middagsbjudningar eller annat trevligt. Orkade inte. Allt fick stryka på foten eftersom jag behövde jobba ikapp, men snart så, det skulle bara vara såhär en kort period.
Det kom ju nya saker hela tiden så den där korta perioden fortsatte men en ny kort period osv.
Under den här perioden så sov jag väldigt dåligt. Det började med att jag vaknade genomsvettig. Jag trodde att jag hamnat i klimakteriet så allt förklarades som symptom på det. Mitt humör, orkeslös, lustlös osv.
Sen började jag ligga vaken längre perioder på nätterna. Låg och löste problem. Började känna mig väldigt väldigt låg. Konstant trött. Började dra mig undan. Orkade inte göra något annat än att jobba. Gav allt på jobbet men så fort jag kom hem så ville jag bara vara själv och helst sova. Fick dåligt samvete för att jag inte orkade med min familj. Kände mig helt värdelös. Kände mig ensam samtidigt som jag bara ville vara själv.
Tänkte mörka tankar, inte så att jag ville ta livet av mig men att det vore skönt om alla andra bara försvann. Började leta fel. Är det mitt äktenskap som är fel? Varför känner jag såhär? Tom, så jäkla tom. Inget kändes roligt. Började få söndagsångest inför en ny vecka. Jag som tidigare såg fram emot att komma till jobbet. Jag älskade ju min arbetsplats! Nu fylldes mina dagar av en massa måsten och känslan av att aldrig få göra något riktigt bra utan bara göra det snabbt. Det blev tyngre och tyngre.
Mitt fel. Allt var mitt fel. Såg på andra som jobbade massor, tränade massor, gick på roliga saker efter jobbet, hade en massa barn att ta hand om, pratade om en massa viktiga saker, hängde med, kom ihåg allt......
Jag tuffade på. Jag hade vid flera tillfällen sagt till på jobbet att jag orkar inte längre men jag hamnade mellan stolarna. Min chef visste inte riktigt hur han skulle agera och vår HR hänvisade till min chef. Jag fick ett nytt uppdrag. Att lösa min egen arbetssituation.
Jag försökte. Införde nya rutiner. Kom med avlastningsförslag.
Vissa saker blev bättre men det låg hela tiden på mig att säga till när jag behövde hjälp. Att be om hjälp är inte helt lätt när man har en tung blöt "offerkofta" på sig och vill vara stålkvinna.
Tillslut hade jag ett möte med ansvarig på den andra avdelningen som jag ingick i. Hon lovade att hjälpa mig och vi bokade in ett möte där det skulle pratas om min roll och då vi skulle komma fram till en förändring.
Vi hann aldrig ha det där mötet.
Jag gick sönder.
Tänk att det ska vara så himla svårt att stoppa tåget i tid. Hur kan man tro att det här med utmattningssyndrom och framförallt depression, inte ska hända mig? Hur kan man tro att man är nån slags superkvinna som orkar vad som helst? Varför ser man inte signalerna? Det är saker jag funderar på precis som du? Ta hand om dig!
SvaraRadera