Vad fan hände?

Tittade på gamla bilder och hittade den här ifrån september. Jag ser att jag är tejpad på axeln och upp i nacken. Hade precis börjat springa till naprapaten eftersom det börjat låsa sig i nacken och mellan skuldrorna.  Tänk om jag förstått redan då vart jag var på väg.

Vad fan hände:

Fort går jag, på välbekant stig med sänkt huvud. Spänner blicken i backen, tittar inte upp när andra passerar. Ser alla stubbar, grenar och hål i marken. Tänker att jag måste vara försiktig så att jag inte snavar, ramlar och skadar mig. Förstår att det är lätt hänt.
Sekunden senare så nog tusan händer det. Ramlar handlöst. Faller pladask. Det gör ont och jag gråter. Gråter länge och kan inte sluta. Fan fan fan. Jag var ju nästan framme. Kunde ju se mållinjen.
Ställer mig upp och försöker gå vidare. Det gör ont. Jag känner mig dum. Jag vet bättre än att snubbla såhär. Vad ska folk tro? “Hon orkade väl inte lyfta på fötterna ordentligt.” “Hon visste inte vilken väg hon skulle ta.”
Jag haltar vidare men så kommer andra och går sakta bredvid mig. De andra förstår att jag inte kan gå vidare utan att jag måste sätta mig ner en stund. Med bestämda händer på mina axlar tvingas jag sätta mig. Måste sitta kvar trots att hela jag skriker att jag måste trampa vidare. Sen ett varsamt finger under min haka som tvingar upp min blick så att jag slutar stirra i backen. Jag tittar upp och ser mig omkring. Försöker se allt som finns där. Det kanske tar en stund eftersom det finns väldigt mycket fint som jag glömt bort att titta på. Jag får sitta här en stund.
Snart kan jag fortsätta gå men kanske på en annan stig? En stig med mindre gropar så att jag kan hålla huvudet högt, se mig omkring på allt vackert jag passerar, hälsa på bekanta som jag möter.
Snart, men först ska jag sitta en stund.